Fan, fan, fan, fan. Jag känner igen symtomen. Jag är utmattad, sådär att det känns som att man är en blöt trasa, som luktar surt. Min självkänsla dalar och allt börjar kännas värdelöst. Jag kan inte förstå att någon vill vara med mig än mindre tycka om mig. Håkan har inte sett genom mitt yttre än och när han gör det kommer han att dumpa mig. Jag är ful, fet och dum. Jag har en stor dubbelhaka, jag är dålig på allt och jag skrattar för högt. Snart förstår han det också.

Det konstiga i kråksången är att det finns en liten bit i min hjärna som viskar "nej, du är okey", "du är värd att finnas till", "du är bra precis som du är". Samtidigt känner jag övertygat att jag är en stor bluff som ingen vill veta av. Det svåra för mig nu är att interagera med andra. Jag vet inte hur jag ska bete mig. Jag blir flaxig eller stel, pratig eller tyst, skrattar på fel ställe eller hummar jakande när man inte ska göra det.

Som tur är var jag hos min läkare i måndags och hon tog bort en av mina mediciner, Cymbalta (jävla skitmedicin). Vi ska träffas om tre veckor för att utvärdera detta och förhoppningen är att allt ska bli bättre. Om inte ska jag få annan medicin. Min rädsla är att jag nu kraschar totalt eftersom Cymbaltan är antidepressiv. Nåväl, hon är en av Sveriges bästa psykiatriker så hon vet vad hon gör. Jag litar helt och fullt på henne och det är skönt när jag inte alls kan lita på mig själv.

Håll tummarna för mig och att jag tar mig ur det här snabbare än kvickt.

Vilken dag!! Jag har äntligen kommit igång med kakling i badrummet. Mina händer har aldrig varit så välslipade som de är just nu. Sex kvm är inte illa pinkat för en kvinna som aldrig hållt i kakelklyvare tidigare. Självklart var jag mycket noga med underarbetet men själva kaklingen slabbade jag mer eller mindre bara på. Hoppas skiten sitter fast. Skulle inte vara roligt att ligga i badet med en bok och få hela karet fullt med kakelskivor. Trevligare sällskap finns det.

Senaste nytt med Håkan är att vi ska ses på måndag. Jag saknar honom lite. Han är kanske intressant ändå. Jag längtar efter hans kropp. Det känns som att vi fysiskt sitter som smäck vid varandra, konstigt nog, trots att jag inte känner känslomässig koppling. Kanske är det så att jag släppt mina hämningar eftersom det inte känns som att jag har något att förlora. Det är inte helt fel att ge någon en chans.

Nepp, nepp, nu ska jag gå och vila framför tv. Ha en trevlig lördagkväll alla som snubblar förbi.

Hm, fnyser jag syrligt åt mig själv. Tänk att kroppen kan gå en väg och själen en annan. Det är som att jag kom till ett vägskäl, t-korsning, och kropp och själ delade på sig. Utan att se sig om åkte de vidare åt var sitt håll.

Jag har den här veckan upplevt något så underligt som att ha två pojkvänner. Håkan dröjer i min kropp med sin passion från i söndags och Torbjörn ringde i onsdags och väckte min förälskelse. Jag blir helt splittrad....eller blir jag det? Idag pratade jag med Håkan och jag kan nästan inte bärga mig innan jag får tugga på honom igen. Ändå vidaresänder jag honom ett roligt mail och lägger till Torbjörn som mottagare. Jag vill att de ska ser varandras namn. Vad är det för fel på mig? Jag fick tillbaka ett roligt mail från Håkan där han lagt till fyra tjejers adresser. Där fick jag.. Torbjörn fick jag som vanligt inget svar från. Han är en telefonkille.

Jag blir knäpp i huvudet snart. Till råga på allt är jag trött och nere. Jag börjar bli rädd för att jag är på väg ner såsom förra hösten. Det som är annorlunda i år är att jag inte varit hyperaktiv i sommar så det är kanske lugnt. Jag äter min medicin också, precis som jag ska. Allt kommer att ordna sig.

Jag fick slutligen nog av att vara med i hans gröt. Jag förstår att han själv inte ser vilket liv han lever, vilket gjorde det än viktigare för mig att dra mig ur. Vilken tragedi, min första (förhoppningsvis inte sista) förälskelse har gått sank. Det gör ont i magen när jag tänker på honom.

Vad gjorde jag då? Jo, jag accepterad självklart en dejt direkt. Jag möter denna man, Håkan, som är allt som inte Torbjörn är. Han är rak, snabb och tydlig. Han är tydlig med att han vill ha mig och han vill ha mig igår. Gulp... vad gör jag nu, tänkte jag. Självklart tackade jag för mig och sprang till bilen så snart vi ätit klart. Nu nöjde sig inte Håkan med detta, nej då. Här är en man som är luttrad och som vet hur en slipsten ska smörjas. Han får mig att gå ut på fika med honom några dagar senare.

För att göra en lite längre historia kortare kan jag säga att vi hånglade i hans bil och några dagar senare låg jag som en fisk i vatten i hans säng.

Det är tufft att vara mänska. Mitt hjärta finns hos Torbjörn men resten hos förträffliga Håkan. Dubbelsuck. Saken är den att Håkan är Torbjörns raka motsats. Torbjörn har en varm/ljum, röd, lång, tentaklig energi medans Håkan har kort, blå, kort värme och spikig energi. Raka motsatser. De skulle inte se varandra om de träffades på gatan.

Tänk om jag kunde få använda delar av Torbjörn och delar av Håkan till att bilda en man. Trippelsuck.

Att vara kär, vara förälskad, måste vara mot den naturliga ordningen.

Bevis för detta är att det sker sällan och "normalt" endast pågår under kortare period. Kär måste vara naturens hån mot den kritiserande varelsens väsen.

Hur kan man längta efter något så smärtfyllt, fullt av kval och självtvivel? Varför andas vi ett liv i längtan efter denna smärta?

Du kan inte tro det men åter igen har jag klantat mig med Torbjörn. Den där apan som han är medberoende med har kommit hem till honom och han kastar inte ut henne.

Jag fick självklart spatt, igen, och ifrågasatte om han verkligen tyckte om mig. Han var självklart helt förvirrad och sa sanningen att visst tycker han om mig men han vet inte om han är redo att gå vidare och planera framtid. Då minsann är det ingen idé säger jag. Han vill att vi ska talas vid dagen efter men minsann jag hade bestämt mig och då var det inte nödvändigt att talas vid mer.

Det här är en mycket kort beskrivning av händelseförloppet. Det jag vill komma fram till är att jag nu förstått att jag inte kan fixa honom, han måste fixa sig själv. Jag talade med honom för någon timma sedan och apan är fortfarande hos honom. Han hoppas att soc tar henne snart.

Jag har svårt att tycka om och jag erkänner att jag tycker om Torbjörn. Han måste dock få hjälp och om han inte ordnar det måste jag klippa banden till honom. Jag ska försöka att inte träffa honom utan bara tala med honom per telefon och uppmuntra honom och stärka hans självkänsla. Förhoppningen är att han tar hjälp från Al-Anon.

Det är så varmt att jag dör utan att passera gå.

Jag ringde Torbjörn igen igår och förklarade hur jag kände. Han fick huvudvärk. Han ska ringa mig ikväll. Fan, vilket pundhuvud jag är när jag har mens.

Hur ska kärlek se ut? Hur ska kärlek kännas?

Jag har inget svar på de två frågorna och undrar om jag håller på att bli tokig. Ena veckan är allt bra och nästa är jag redo att bryta med Torbjörn. Jag har stormande lust ibland men han drar sig alltid tillbaka. Jag vill träffas, han har inte tid.

Vi talades vid för en stund sedan och jag vet att i morgon är en jobbig dag för honom (se Sorg). Jag har erbjudit mig att åka till honom trots att det är två timmars resa. Allt för att finnas där för honom. När jag nu frågar om när vi kan träffas vet han inte. Jag orkar snart inte jaga mer. Jag måste få slappna av och känna mig trygg.

Antingen är jag helt knäpp eller så är han det.